Ja, okej då. Verkligen åtta dagar sen jag uppdaterade den här grejen. Får helt enkelt försöka skärpa mig, men jag skyller på att det är tråkigt och träligt och att rätt sinnesstämning måste infinnas. Bleka undanflykter och bortförklaringar. Men men. Vet inte riktigt vilken sorts sinnesstämning som behövs, men jag tror att solen som kikar fram för första gången på över en vecka har stor inverkan. För senaste tiden har varit ruskigt kall; temperaturen droppade från femton härliga vårgrader till en ynka februarivintergrad över en natt nån gång förra veckan och sen dess har det varit svinkallt och blåsigt. För tre dagar sedan kom då den verkliga syndastormen med snöblandat regn och stormvindar och vinterdepressionen var nära. Men nu börjar värmen komma igen, även fast kvicksilvret kommer dröja sig kvar runt fem i nån vecka till.
Varför då allt detta prat om vädret? Jo, jag hade tänkt dra en runda till storstan och gå och skrota lite när Lex jobbar och sliter, men jag är kräsen och vill inte huttra runt som en svavelstickeflicka när jag fönstershoppar på Michigan Avenue. Sålunda har jag varje dag helt enkelt bara posterat mig här hemma med lite böcker och min Nintendo DS och hållit mina utflykter inom det närmsta området, i väntan på att Lex kommer hem. Planerar istället en odyssé nästa vecka, då det kan bli uppemot tio plus (!).
Men jag har inte bara slöat som en sengångare (egentligen har jag väl det, men vem erkänner det?), jag har letat tänkbara jobb och rekat tänkbara områden för oss att flytta till när tiden är mogen (innan juni, helst) och tillsammans med Lex kommit fram till att närmare stan, men nära till I90 (motorvägen) är kompromissen. Som tur är finns det mycket motorväg att välja från, och dessutom några helt ok, schyssta områden att vraka bland. Så det känns bra, att vi är ganska ense om att lämna Arlington Heights därhän. Det är en mysig stämning här downtown, men är litegrann som Strängnäs: trevligt, men tråkigt och i utkanterna nästan ruskigt (fast vi har polacker och indier, inte syrianer och Finningebor). Uppdatering om detta följer.
Vad har vi då gjort, förutom ovanstående nämnda? Självklart besökt IKEA. Förra torsdagen tog vi Seb (bilen, ni vet) och begav oss till denna svenska stolthet. Faktum är att det ligger två stenkast över motorvägen från byggnaden där Lex arbetar, så någon större nu-åker-vi-till-IKEA-gud-så-spännande-faktor var det inte. Och mitt första intryck - betänk nu att jag som boende i Strängnäs nästan enbart varit i Kungens Kurva (Gustav V måste ha varit packad när han körde i diket där) och det massiva IKEA-templet där (världens till ytan största) var "fan vad litet det är". Nu var den här byggnaden i och för sig (min mor gillar inte förkortningen iofs som jag använt tidigare) fyra våningar (nämnda mor säger att världens största IKEA inte är högre än så, och hon borde veta, så många gånger hon och min syster farit dit), men hela intrycket var ändå litet besviket. Varför vet jag inte, spelar väl ingen roll hur stort stället är, men som svensk vill man väl ändå att intrycket ska vara "fan vad bra vi svenskar är". Vilket jag skarpt ogillar. I alla fall. Väl inne tog allting givetvis en timme längre än beräknat och när vi kom hem var de grejer vi köpt mindre till antalet än vad tiden vi var där ville påskina. En Pello-stol (i vilken jag sitter och skriver detta), två 'tv-trays' som vikarierar som nattduksbord samt en massa småkrafs till kök och badrum borde inte ta nästan två timmar att samla ihop. Men tiden flyter annorlunda på IKEA. Det bästa med besöket var dock deras Swedish Food Market, där man kan köpa svenska matprodukter: Marabou, sill, pepparrotssås, Ballerina och det bästa av allt, Kalles kaviar. Vilket Lex givetvis inte gillar, men vad bryr väl jag mig om det? Mums!
Fredagskvällen spenderade vi med att spatsera runt kvarteren kring vårt eminenta palats och kom då fram till hur landet som nämnt ligger här i Arlington Heights. Trevligt, men tråkigt. Vi intog en måltid på en helt ok, om än väldigt tråkig italiensk restaurang. Det roligaste för mig, kulturkrocksmässigt, var att syltan inte hade fullständiga rättigheter, men att man kunde ta med sig en flaska rött själv att dricka till måltiden. Ack, Amerika, hur jag älskar dig. Detta är något som överhuvudtaget är intressant med det här landet. Att man kan ta med sig alkohol till restaurangen själv att dricka utan att någon kommer med pekpinne och säger att det är skamligt. Likväl med så kallade doggy bags, att man utan att skämmas kan be att få den mat man inte ätit upp nerpackad i en låda och ta hem den för att äta senare. På de allra flesta ställen i Sverige skulle man få underliga, anklagande blickar om man frågade om detsamma. Typ "har du inte råd att slänga bort den här maten och laga egen hemma?". Andra plus med att konsumera mat, dryck och annat här är att man kan springa ner till butiken och köpa ett sexpack eller en flaska rött i närbutiken en lördag kväll och söndagseftermiddagen efter hasa ner till samma butik för att köpa huvudvärkstabletter. Man har så att säga möjligheten att bestämma själv, tacksåmycket. Efter restaurangbesöket gick vi tillbaka hem och spenderade kvällen med att titta på film, något vi gjort en hel del så här i början av vårt samboliv.
Lördagen blev den stora Utflyktsdagen. Påskafton i Sverige, också så i Chicago. Eftersom jag lovordat semlan så mycket tidigare för Lex (och eftersom den inte bakas på sommaren, då Lex hälsade på mig i Lund förra året), hade vi bestämt oss för att beställa ett antal sådana på ett ställe kallat Swedish Bakery i Andersonville, lite norr om downtown Chicago (se kartan i länken i högerspalten, vettja). Så vi gjorde detta och begav oss iväg efter lunch. Och om ni nån gång åker bil i Chicago mellan Arlington Heights och vilket område som helst nära Lake Michigan, undvik då för allt i världen Golf Road. Japp, vägen heter Golf och den är hur lång som helst. Fylld med galna mexikaner, strip malls, rödljus, utfarter och soccer moms i bilar stora som mindre finlandsfärjor. Tar en evighet att köra. Nog för att det var påskafton, men man får intrycket av att det kan vara mycket värre. Lex och Sebastian klarade det dock galant, och när vi kom till universitetsområdet Evanston vid "kusten" tycktes det vara lugnt igen. Tills vi hittar rätt gata (North Clark, som går i nordsydlig rutt ända ner till centrala Chicago) som visar sig vara lika fullpackad. Efter nästan två timmars körning hittar vi till slut ändå rätt och parkerar utanför nämnda bageri, men går en lov längs gatan först. Inte långt därifrån ligger en Swedish Delicatessen-butik, och jag blir lite lagom nostalgisk och köper kexchoklad och brunsås. Väl tillbaka i bageriet möts vi av en hord människor. Typ så som systemet ser ut en kvart innan stängning en lördageftermiddag. Efter 40 minuters väntan och titta-på-folk:ande har vi till slut köpt semlor (som visar sig vara gudomligt goda), en limpa, mazariner och nåt som kallades Easter Bun, som var lite som ett vanligt kaffebröd. Efter uträttat ärende hittar vi hungriga ett hotdog-hak, Huey's, som serverar härligt old school hot dogs och burgers. Mätta går vi söderut och tittar in ett antal affärer (varav en skivbutik med starkt homosexuellt utbud), samt det svensk-amerikanska museumet (som såklart stängde precis när vi kommit in... Dalahästen utanför var dock stor och väldigt kitschig). Efter detta tog vi bilen hem, via Lake Ave/Euclid tio minuter längre norrut (parallellt med Golf) och den vägen gick ungefär 40 minuter snabbare, vilket vi fann rätt sanslöst.
Resten av helgen slöade vi, jag tillagade en ungsbakad fläskfilé med hasselbackspotatis på söndagen och nu under veckan har vi mest stannat hemma och förbannat vädret. Lex jobbar till fem och jag pular runt här hemma, hon kommer hem och vi åker och handlar det som behövs och gör allt sånt man gör när man bor ihop. I helgen ska vi på lördag neråt Pulaski Park (i området Lincoln Park, som vi kollat lite efter att bo i) och gå på en skivmässa samt kolla in Sultan's Market och deras falafel. Anton would be so proud. På söndag ska vi på kvällen gå på en Rosie Thomas-konsert på Beat Kitchen ($12) och nästa vecka ska jag som sagt in till stan och gå en sväng. Kanske kolla in Sears Tower. Kanske kolla in Yacht på tisdag kväll. We'll see.
Hoppas ni orkat läsa allt. Hoppas jag uppdaterar lite mer frekvent så jag slipper skriva megainlägg. Jennie, Torsten är otroligt bra namn på en bil. Och jag tror Oprah hänger i Greektown, så var beredd på en massa odörer när vi går på en inspelning. Jonas, jag ska kolla upp tågtabellerna och latinouttrycken, ese. Herman, vi kommer alla sakna Tigger. Astor, Utah kan vänta, som Mississippi.
Jag har (som hintats till tidigare i det här inlägget) uppdaterat min länklista med bl.a. en karta (tack Google) som visar var vi bor och var vi varit etc. Syftet är väl främst egoistiskt för att hålla reda på var saker och platser är, men om intresse finns underlättar det för att se var allting jag berättar om ligger.
Booya!
